Det kom ett brev från Ingemar Nygren, Ursviken där han berättade om sin mormor Johannas levnadsöde som hustru till Johan Ludvig Eriksson (son till Erik Jonsson på Jon Eisch) och mor till nio barn. Det är en historia om fattigdom, nöd och barnadöd förr i tiden. Det är också en historia om hur kvinnorna glömdes bort när det kom till boskifte och arvsrätt.
---------------------------------
När min morfar, Johan Ludvig Eriksson, dog 1915 fick min mormor Johanna med kvarlevande barnen Vilma, Elof, Albin, Dagmar, Gustav Adolf, Olga och Sigrid flytta från mangårdsbyggnaden som inhyses till sommarstugan där dom bodde till 1918 när hemmanet såldes till en brorson och Erik Jonsson skulle bebo sommarstugan.
Flytten gick till en högst bristfällig bostad i Lakafors. Det blev en prövningens tid med dagsverken och tvätt åt andra för att försörja barnaskaran. En flyttkarusell till lediga bostäder vidtog ändå fram till dess barnen var utflugna. Hennes bostad i Håkansön på äldre dar var så dragig att hon vintertid tvingades bo växelvis hos de vuxna barnen Albin i Morön, Olga i Svensbyn och Sigrid i Ursviken. Åttio år gammal fick hon sin första moderna bostad när hon flyttade in på pensionärshemmet i Norrfjärden. Den sista tiden tillbringade Johanna på ålderdomshemmet i Porsnäs. Hon dog den 12 Juli 1957.
Att livet inte varit lätt för henne gav hon ofta uttryck för genom att säga:
"Jag har fått lämna hus och hem utan någonting och fått följa make och fem barn till graven."
Att se hur döden tog barnen som små och som unga var förstås svårt att utstå.
Svårast var kanske att aldrig få veta vad som hänt sonen Gustav Adolf som emigrerat till Kanada.
Breven hem slutade bara att komma.
Som jag hört det berättas.
Ingemar Nygren, Ursviken. Dotterson till Johanna.
Bifogar klipp ur Piteå.-Tidningen.
Födelsedagsreportage ur PT när Johanna fyllde 75 år
Johanna med de överlevande barnenAlbin, Olga, Sigrid och Gustav Adolf
Gustav Adolf som blev borta i Kanada
