torsdag 28 februari 2019

Det kom ett brev om förr i tiden.

                                    


                                         Johanna och Ludvig Eriksson på Jon Eisch  

Det kom ett brev från Ingemar Nygren, Ursviken där  han berättade om sin mormor Johannas levnadsöde som hustru till Johan Ludvig Eriksson (son till Erik Jonsson på Jon Eisch) och mor till nio barn. Det är en historia om fattigdom, nöd och barnadöd förr i tiden. Det är också en historia om hur kvinnorna glömdes bort när det kom till boskifte och arvsrätt.

                                                    ---------------------------------
                                                 

När min morfar, Johan Ludvig Eriksson, dog 1915 fick min mormor Johanna med kvarlevande  barnen Vilma, Elof, Albin, Dagmar, Gustav Adolf, Olga och Sigrid flytta från mangårdsbyggnaden som inhyses till sommarstugan där dom bodde till 1918 när hemmanet såldes till en brorson och Erik Jonsson skulle bebo sommarstugan.

Flytten gick till en högst bristfällig bostad i Lakafors. Det blev en prövningens tid med dagsverken och tvätt åt andra för att försörja barnaskaran. En flyttkarusell till lediga bostäder vidtog ändå fram till dess barnen var utflugna. Hennes bostad i Håkansön på äldre dar var så dragig att hon vintertid tvingades bo växelvis hos de vuxna barnen Albin i Morön, Olga i Svensbyn och Sigrid i Ursviken. Åttio år gammal fick hon sin första moderna bostad när hon flyttade in på pensionärshemmet i Norrfjärden. Den sista tiden tillbringade Johanna på ålderdomshemmet i Porsnäs. Hon dog den 12 Juli 1957.

Att livet inte varit lätt för henne gav hon ofta uttryck för genom att säga:
"Jag har fått lämna hus och hem utan någonting och fått följa make och fem barn till graven."

Att se hur döden tog barnen som små och som unga var förstås svårt att utstå.
Svårast var kanske att aldrig få veta vad som hänt  sonen Gustav Adolf som emigrerat till Kanada.
Breven hem slutade bara att komma.

Som jag hört det berättas.
Ingemar Nygren, Ursviken. Dotterson till Johanna.
Bifogar klipp ur Piteå.-Tidningen.




                                  Födelsedagsreportage ur PT när Johanna fyllde 75 år



Johanna med de överlevande barnen
Albin, Olga, Sigrid och Gustav Adolf






Gustav Adolf som blev borta i Kanada

söndag 26 augusti 2012

Det börjar arta sig

Bloggen börjar få sin slutgiltiga form. Naturligtvis finns det brister, felaktigheter och obekräftade uppgifter, men succesivt kommer dessa att rättas till.

Har du synpunkter på innehåll, nya faktauppgifter eller förslag på vad som bör finnas med är du välkommen med dessa.

Du kan använda kommentarfältet eller maila till  roddarn.kb@gmail.com

När du besöker bloggen är det kanske lämpligt att börja på APRIL
där du finner Långträsks historia och kan följa Anderssons/Johanssons- och Jonssonssläktena genom tiderna.
Nu finns byns gårdar här med kort beskrivning och bilder av de människor som levt och lever där.
Gårdarna byvägen "öttet" finner du under MARS.
Gårdarna byvägen "innet" finner du under MAJ.
Övriga "enstaka-gårdar" finner du under JUNI.
Foton från bygden finner du under MARS.

De mest besökta inläggen finner du under "Populära inlägg".

När jag byggt denna blogg om hembyn Långträsk har jag haft stor hjälp av Mikael Hardselius som har tagit fram kartor och dokument.  Ur Brage Lundströms bok " Sjulsmark och byarna runt omkring" har jag  hämtat en hel del fakta samt släktregister.

Foton: Egna foton, Kurt Bergström, Ingegerd Bergström, Andreas Åström, Gudrun Pohjanen, Ulf Molund, samt bilder ur Agnes Holmboms album.

  Piteå den 22/9 2012

  Karl-Joel Bergström
--------------------------------------------------------------------------------------------------


Skolplansch från " Far ror o Mor syr-tiden"

Odalmän ur tiden  (Oktober 2012)


Med en veckas mellanrum lämnade två av bygdens odalmän det jordiska. Två jordnära män. Erland Hardselius och Daniel Jonsson. De äldste i var sitt släkte i vår lilla by.

De hade fått förmånen att födas, växa upp och verka på sina gårdar fram till levnadsdagens slut.
Ja, de hade nästan vuxit ihop med sina jordar. Precis som i det gamla bondesamhället.
Den trygghet och stabilitet som ett sådant liv medför gör att man inte svänger efter senaste modet. I en tid då trenderna avlöser varandra är det bra för oss andra att ha sådana män som riktkarlar.

Minnena lever. Som granne med dem bägge under uppväxten har jag fått många bilder att spela upp i mitt huvud.

Erland har gett mig minnena från ungdomens stövarjakter tillsammans med honom. Jag har plitat ihop ett litet poem om detta:

JAKTMINNE

Höstmorgon
Frostnupna buskar och blad
Drevet buktar i gryningskall skog
Strängar av silver ur stövarstrupe
Morbrodern på pass invid med pipa i mun
Slöjor av Greve Hamilton 
kommer drivande över myren
Blandas med doften av skvattram och pors
Når mina vidgade näsborrar
Gudomligt

Daniel har jag sett plöja, harva, så och skörda på åkrarna invid vårt hem. Bäst beskrivs hans livsgärning och livshållning med den lilla vers jag såg i hans begravningsannons.

Bön med lyfta händer är ej nog
Lantman när du ber för jordens gröda
Bed med handen på din plog
Då välsignar bönens kraft din möda

Jag blev nyfiken på denna lilla vers och googlade den. Skriven 1914 av Viktor Rydberg.( han med Tomten ni vet ). Den heter Hesiodos Råd och är en fri översättning av Hesiodos skrifter.  Hesiodos var bonde och skald i Antikens Grekland ( 600-700 f.K. ) och skrev bl.a. "Verk och Dagar" - den tidens motsvarighet till Bondepraktikan. Den Gud som Hesiodos här tillbad torde vara Ceres - jordbrukets Gudinna i den grekiska mytologin.

KJB
  









torsdag 12 juli 2012

Oppe Marka

Foto: Pelle Persson 1922. Arvidsjaurs fotoarkiv.
Med isade körvägar kunde man ta rediga lass. Här en karavan redo för avfärd.

Oppe Marka

Utöver körslor i den egna skogen sökte man extrainkomster och för detta for många bönder på vintrarna upp till de stora avverkningarna inåt landet. Man lastade hästar, kördon, foder och andra förnödenheter på lastbilar för avfärd på förvintern och kom inte hem förrän fram på våren när slädföret tog slut. Att fara oppe Marka och tjäna som häst och karl betydde mycket för dem som hade få andra inkomstmöjligheter.





De här bilderna tog jag i samband med SM i timmerkörning ute vid Grans Lantmanna för ett antal år sedan.


TJÄRDALAR
Det finns rester av tre tjärdalar i byn. En ned mot träsket på det som idag är Efraims, en på Bergströms och den tredje nere vid sjön på Engbersch. Det har även i ett tidigt skede funnits en på Janni Jonsch. Lars Anton Johansson, född 1860, boende på Lass med yrkesbeteckningen tunnbindare har nog bundit många tjärtunnor. Enligt Erland H. så brändes den sista dalen omkring 1925-30. Numera fungerar dalarna som kälkbackar för det uppväxande släktet.

Tjärdal i Kanis . Bild från 1910-talet.
SÅGHANTERING
Utöver sågen uppe vid sockengränsen och vid Janni Jonsch har det funnits ett ångdrivet sågverk på Jon Eischaskiftet strax invid Bergströms. Dess klinga hade nitade tänder på ömse sidor så sågspåren blev väldigt breda och mycket gick bort i spån. Sågen drevs ändå in på 1930-talet.

Kolmila. Arkivbild.
KOLMILOR
Erland H. berättar att det funnits rester efter kolmilor på Jankesskiftet strax innanför Bögge. Den sista milan tändes nog före hans tid. På Fällträskskogen finns också rester efter kolbottnar. Troligen har även Långträskbönderna haft milor där. 

onsdag 4 juli 2012

Kvinnans roll i bondesamhället


Ut ur "fuse". Lånad arkivbild
Förrutom att sköta hemmet var mjölkningen och kreatursskötseln oftast kvinnornas uppgift. När bonden jobbade ute på åkrarna eller torparen var på dagsverke eller rent av hade åkt med arbetarbussen till sitt jobb i stan, fick de hemmavarande kvinnorna sköta kreaturen. På handmjölkningens tid behövdes flinka fingrar för att hinna mjölka en hel besättning. Det gick väl an att klara detta jobb där det fanns tre till tio kor, men på storgodsen med hundratalet kor och där statarhustrurna hade mjölkningsplikt, härjade ofta "vita döden" - en handikappande sjukdom som kan jämföras med den som drabbar hantverkare med vibrerande verktyg.

 

Mjölkning ute i det fria vid "kilvinda"

Liksom bondefamiljerna på vårarna flyttade ut till sina  sommarstugor så flyttades besättningarna från vinterladugårdarna ut till "sommarfusena". Det gav en möjlighet att sommarstäda både hus och ladugård. Dessa sommarladugårdar var ofta belägna vid den allmänningsägda kreatursväg som ledde ut till betet på utskiftena. Var morgon efter mjölkningen vallades korna efter denna väg dit ut och på aftonen hem igen. Detta var oftast barnens uppgift.




Idag finns knappast något kvar av allmänningsvägen. Skogen har tagit över. Av "sommarfusena" finns bara Janni Janscha- och Engberschfusena kvar. Resten har rivits eller fallit offer för tidens tand.

...Tillbaka i min hemby söker jag mig till de platser där mina fötter trampat i tidiga barnaår. Här är det  inte händelser som stiger fram för mitt inre öga, utan stämningar, känslor och dofter förknippade med vardagsnära upplevelser under min uppväxt.
  Som nu när jag vandrar den gamla allmänningsvägen fram. Den körväg som slingrar sig genom allas ägor, förbi alla sommarladugårdar och bort mot skogen och utskiftena där korna förrut gick på bete.
  Här förnimmer jag plötsligt myggen som envist attackerar de bara benen, då jag och min bror efter mjölkningen vallar korna ut till betet och värmen från favoritkossa Mira, då vi i kvällningen, på vägen hem med armarna uppe på manken, tätt tryckta intill den stora varma kokroppen, söker skydd mot kvällskylan som smyger sig på. Sakta med tålmodigt vaggande steg vandrar vi hemåt till ackompanjemang av den entoniga koskällan...


BRÖDBAK I BAGARSTUGAN
Två gånger per år satte man igång med storbak av tunnbröd -  eller riskor som vi säger. Ugnen tändes redan kvällen innan för att hinna bli varm och degen stöptes också i god tid och fick jäsa. Dessa två brödbak per år skulle hålla lanthushållet med  bröd till den "brutnede" eller "smolanede" som var en obligatorisk ingrediens till frukosten på landet.

Att kunna baka riskor var inte alla förunnat. Det gällde att kavla degen tunn men ändå se till att den höll ihop och få den in i ugnen med rätta snitsen, så att brödet blev runt och plant och inte påminde om en inkastad trasa.


 Elsa Bergström kavlar

...och naggar

 Liten bagerska. Jenny Bergström?
...ju fler bagare, desto .... 
Anna-Cari B kavlar
...in i ugnen.


Ingegerd Bergström borstar och viker.
Foton: Ingegerd Bergström

tisdag 3 juli 2012

Holmgrens




Här bodde Emil Holmgren. Stället förvärvade han efter Erik Anton Nymans hustru Emma Kristina när han gifte sig med deras fosterdotter Gärda Viklund. Den lilla sommarstugan är allt som finns kvar idag. Huvudbyggnaden revs när vägen breddades någon gång på 1970-talet. Jag har förgäves försökt få tag i en bild av Emil och hans Gerda. Vi som upplevt Emil har väl alla vår egen inre bild av denna färgstarka person. Min fäste jag på papper för ett antal år sedan.
Här kommer den om nu någon vill läsa.

Emil

Under Allhelgonahelgen då jag gick på kyrkogården och såg till mina föräldrars gravar,  kom jag att tänka på Emil Holmgren, en av de personer som levt i min hemby under mina uppväxtår. En udda man, framsprungen ur bondesamhällets nedersta skikt, fattigast bland fattiga och som sådan sedd lite över axeln av bygdens folk. Av någon anledning vill vi alla ha någon som står lägre och har det sämre ställt för att på så sätt stärka vår egen självbild. Emil var kanske även lite svag i anden och tjänade därför detta syfte väl. Någon att se ned på. Någon att kunna le lite överseende åt.

Men ändå. När jag tänker på de människor som levt i bygden är han den som framträder starkast. Hans färg, hans udda uppenbarelse, ja allt det avvikande som formar ett byorginal. Han hade aldrig läst något annat än Piteå-Tidningen och Kuriren, men hans omedvetet humoristiska och ibland lite syrliga kommentarer stod inte Kolingens efter och skulle få dagens ståuppare att förblekna.

Emil levde i min hemby Långträsk belägen mellan Ersnäs och Sjulsmark. Närmare bestämt i det allra sist belägna stugan i Norrfjärdens socken, innan man passerar över gränsen till Nederluleå. Emil, som jag minns honom som pojke, var en kort satt man i 60-årsåldern med väderbitet anlete, prytt med en mustasch av Stalinmodell, ett askblont hår och ett par pigga blå ögon. Blåblusen hade han löst över byxorna , men vid finare tillfällen fick den ett bälte av enklare modell kring livet. Ja, han såg faktiskt ut som en kosack som klivit rakt ut ur någon av de stora ryska berättarnas romaner. En svettig Vegamössa på trekvart krönte uppenbarelsen sommartid och lämpligt till kylan och första snön byttes den ut mot en lika svettdränkt, väl nött fårskinnsmössa.

Och så var det benet. Jag minns inte om det var det högra eller det vänstra, men under vadmalsbyxans slag, där foten skulle sitta, stack en trästolpe fram, skodd med en järnring längst ner. Det här var fascinerande för en ung pojke, och på omvägar fick jag veta att han som elvaåring kommit i kläm med sitt ben under en timmerstock i samband med skogsarbete. Benet kunde inte räddas med dåtidens läkarvård, utan det amputerades strax under knäleden. Fadern hade snickrat till den första träprotesen och sedan hade Emil själv tillverkat nya allt eftersom han hade växt.

På den tiden fanns det inget som benämndes handikappanpassade jobb, försörjningsstöd, eller annat som dagens olycksbarn kan stödja sig på, utan man var utlämnad till att själv kämpa för sin överlevnad. Fattig, enbent och med endast några terminer i skola, blev det under unga år drängjobb med dikesgrävning, slåtterarbete och skogsavverkning åt traktens bönder som blev födkroken.

När han i mogen ålder flyttade från Rosvik, där han var född i slutet av 1800-talet och gifte sig med Gerda i Långträsk, följde torpet med på köpet. Torpet- om man nu kunde kalla det så - bestod av en liten stuga om farstu, kök och liten kammare. En ladugård för två kor samt några hektar skog och åkermark hörde också till. Inne i stugans kök tronade en timrad fyrkantig bänk mitt på golvet, belyst med skomakarlampa och belamrad med allsköns material. Vid denna satt Emil ofta och pliggade, halvsulade och lagade skor åt bygdens folk.I kökets bortre hörn invid den öppna spisen som moderniserats med en inmurad järnspis satt Gerda så liten, oansenlig och grå att hon nästan smälte ihop med väggen.

Emil hade alltså två näringsfång. Det lilla jordbruket som i alla fall gav mjölk åt familjen och skomakeriet som inbringade  några kronor i reda pengar då och då. Utöver detta hade han tagit på sig posthämtningen. Han cyklade den nära milen långa vägen till Sjulsmark med den avgående posten och hämtade den kommande. För detta mödosamma arbete uppbar han en ersättning om fem kronor per dag av Kungliga Postverket. I ur och skur, sommar som vinter, trampade han tappert med sitt friska ben. Kalla vinterdagar kom han cyklande med fårskinnsmössan djupt neddragen, frustande av ansträngning och med de buskiga ögonbrynen och mustaschen prydda av rimfrost och istappar i ytterkanterna. Han påminde då om en valross uppkommen ur havet. Riktigt kalla vinterdagar brukade vi ungar samlas för att se om det senaste rekordet om tapparnas längd var slaget.

Hans cykel hade, under pressen av det friska benet som nästan ensamt stod för trampandet, blivit skev och sned i vevpartiet och gav därför upp en klagosång var gång trampen passerade kedjeskyddet. Min morbror , som upplevt Emil som ung man och tydligen hade sinne för ljudeffekter, skämtade om att han en gång stått vid landsvägen och hört Emil komma uppför backen på friarfärd till sin Gerda. Han tyckte då att cykeln under pressen av Emils friska ben klagade - Iii twiiivel... Iii twiiivel... På hemresan när Emil vederkvickt och på bra humör hastade utför backen, sjöng den rappt - I twivel et... I twivel et... I twivel et...Vad Emil tvivlat på men fått bekräftat fick man själv lista ut.

Många andra historier om denna  Emil valsade runt på bygden. Bäst är nog denna. Kanske lite stygg och utlämnande men jag hoppas att han förlåter mig i sin himmel. Han kanske själv drar på smilbandet lite grand. Under en kaffepaus i dikesgrävandet kom samtalet in på kvinnor och någon i arbetslaget ansatte honom och frågade: - Nåå Emil, ha dö haft nån ann qwinn än a Gerda? Han hade då skruvat på sig, våndats en kort stund, insett att hans manlighet var ifrågasatt och förstått att ett svar var av nöden. Här krävdes det att han kunde bevisa att han, trots sitt träben, haft framgång hos det täcka könet. Efter att ha harklat sig och makat snusbussen tillrätta kom det. - Jaa, se... en Effe, brorn men hadd en fjäll... Men så slute han vä na... å då börd i vä na... men så dödde na.. å då gatt i sluut.

Kosthållet drygade Emil ut om somrarna med de otaliga abborrar han drog upp ur Långträskets vatten. Han satt ofta i sin lilla eka ute vid krafledningskistorna och metade från tidig morgon till sena kvällen. Två, ibland tre, spön hade han igång samtidigt. Någon mat hade han inte med sig, utan när hungern blev för svår tog han helt sonika en rå abborre och slet sönder den med tänderna. På fråga om hur råa abborrar smakade kom det:  - Jaa se, .. åbbarn jär en herreje goo fesk.. It man en koke jer´n good... It man en stejke jer´n good.. Men se it man en som en jär - och här förvreds ansiktet i grimas - ja se då... då jer´n som en jäär.

Glad och förnöjd som han var, såg han alltid det positiva i alla situationer. När han en gång kom iland med sin eka efter fisket, blöt som en dränkt katt i ihållande regn, stötte han ihop med en av byns bönder. Samtalet kom in på vädret och bonden konstaterade att detta var den blötaste sommaren i mannaminne och att det inte kunde vara bra för varken kornet, potatisen eller för något annat överhuvud taget. Emil tittade då på skihagen som gick ned i vattnet där hans eka låg. - Ja, hä jär då i alla fall et nan skåda opa skjihågan, konstaterade han, slängde abborrknippet över axeln och gick hemåt i ösregnet.

När sonen Sven blev sjuk for Emil till doktorn med honom. -  Herregud, sa doktorn, pojken är ju undernärd! - Nä se hä kan han et våra, menade Emil. - Vä håva ju give han separärebruta vor mörna, så hä jär han et.
Mjölken hade han levererat till mejeriet och tagit hem separerad sådan i stället. Ett mått på den fattigdom som rådde i hemmet.

Han var en välsedd gäst i bygdens stugor. Hela hans uppenbarelse och hans friska kommentarer var ett välkommet avbrott i vardagen. Som seden var på den tiden, släntrade man bara in, helt oförhappandes, satte sig på kökssoffan och började småprata. Kaffet kom fram och man bjöds till bords. Kanske var det så att Emil på detta sätt kunde dryga ut sin kafferanson. När han var i antågande fick dock kvinnorna brått att lägga ut sina trasmattor så att han kunde ta sig till kökssoffan och sedan till bordet utan att skada den sedvanliga linoleummattan med sitt järnskodda träben. Hann de inte med detta kunde man se deras ansikten förvridas när Emil vid varje steg roterade på sitt träben. Samma grimas som man ser hos män när det skorrar i växellådan på deras käraste leksak - bilen.

Vid 75 års ålder råkade Emil ut för en trafikolycka och bröt sitt friska ben. Han hade fått svårt att minnas på vilken sida han skulle cykla när det kom en bil. Var han på den högra skulle han över på den vänstra. och var han på den vänstra skulle han promt över på den högra. Detta kände traktens bilister till och körde därför varsamt, men otaliga var de svarta bromsspår som främmande bilister lämnat efter sig. En dag var också olyckan ett faktum. Väl framme på lasarettet väckte den förhistoriska protesen  stor förvåning och sensation. Där fick han inte bara sitt brutna ben lagat utan även trästolpen ersatt med en modern protes. Det var för övrigt första gången han var hos doktorn sedan benet amputerades i barndomen.

När han kom hem blev det en ny kafferunda på bygden, där han kunde berätta om vistelsen på lasarettet. Den fina sängen. Duschen - en sådan hade han aldrig prövat förrut. Och de väna sköterskorna. Om dem kommenterade han: - Ja se, döm hadd så wita o fina armom ... döm voor rent multert.

Nu är Emil och Gerda borta för länge sedan. Och så även deras stuga. Den har fått lämna plats för den breddade landsvägen. När jag nu går på kyrkogården och söker deras gravar finner jag dem inte.. Fick de samma undanskymda plats efter döden som blivit dem tilldelad i livet? Troligtvis. För så är nu ordningen en gång för alla. De som levt sina liv på skuggsidan får även sin sista viloplats där.

Emils livsgärning må förefalla liten och oanseenlig. Men detta, att trots dåliga odds klara sin och sin familjs försörjning, är värt all heder.

Emil, du lever i minnet! Tack för den färg du skänkte bygden under din levnad.

Karl-Joel Bergström



Joo, det dök upp ett foto på Emil. Här sitter han finklädd i sitt kök på sin 90-årsdag.
Gudrun Pohjanen har fixat fram fotot.
Han fick det bra på gamla dar. När vägverket löste in hans stuga fick han flytta in i Axel Backmans hus på andra sidan vägen.

Deras gravplatser skall finnas till vänster om vägen till minneslunden.


Från Crister Öbergs blogg  forskarbloggen.blogspot.com har jag lånat denna bild där 
Emil H. och Johan Öberg tillverkar kängskor i skomararverkstaden på Öbergsgården 
i Hälleström. Bilden tagen på 40-talet.

Emils hustru Gerda, f. Viklund, fosterdotter hos Nymans.
Familjen Holmgren från Rosvik med Emil i mitten på översta raden,

Erik Anton Nyman Bergman, som tillsammans med sin hustru Emma Kristina och fosterdottern Gerda, levde som inhysingar på  Holmgrens.
Nyman friköpte stället ur Janni Janscha-hemmanet år 1887.















fredag 1 juni 2012

Öbergs


Birgitta Lindberg och Anders Öberg framför torpet

Johan och Hulda Margareta Backman friköpte och byggde här år 1922 på en avstyckning ur Janni Janscha-hemmanet. ( Stället brukades troligen tidigare av  Johans far Carl Johan Backman.)
Ett litet torp som gav knapp bärgning. Försörjningen drygades ut med dagsverken och i senare skede olika jobb.
Anders, från Hälleström, som nu bebor torpet har lastbilsåkeri och Birgitta jobbar inom sjukvården.

INNEHAVARE:
Johan och Hulda Margareta Backman
Barn: Agda Margareta, Åke, Anny Elisabeth, Folke och Karin
Åke och Nanna Backman
Barn: Fosterson Jörgen
Anders Öberg och sambo Birgitta Lindberg
Hulda Margareta Backman

Sundgrens


Björn och Camilla Sundgren

År 2004 köpte Björn och Camilla Sundgren detta hus av Leif Modén som flyttade söderut. Björn arbetar till vardags  som jaktvårdskonsulent åt Svenska Jägareförbundet.. Familjen praktiserar även som fritidsbönder  med fåravel.
( Platsen har fungerat som inhysningsställe och trolig inhysningsman var Albert Eriksson som löste in torpet år 1881.)
Titta gärna in på Björn o Camillas hemsida www.skallaton.jaktstudio.se

INNEHAVARE:
Leif Modén och sambo Elisabeth Hellström
Barn: Linnea
Björn och Camilla Sundgren
Barn: Camilla har två utflugna barn. Sara och Johannes
Camilla och Björn med sina värmlandsfår.
Camilla sysslar med konst. Här"Oknytt"  en av hennes naturlyriska tavlor.
Fler hittar du på deras hemsida.