Min morfars far, Johan Johansson var förutom bonde även bysmed. Han ägnade nog mycken tid till att tillverka alla de sorts järn som behövdes i jord-och skogsbruket. Beslag till timmerkälkar, järnsko träplogar, spadar och även behövligt järn till byggnader. Han gjorde säkert mycket smidesarbeten till traktens övriga bönder. Sånt som en byasmed gör.
Han var en satt och stadig man, härdad av det tunga jobbet i smedjan. Som pojke kunde jag mäta mig med honom genom att försöka lyfta halvan av hans avbrutna gjutjärnsspett som fanns där i min barndom. Erland berättade att han även gjorde en del dagsverken på Rosfors bruk. Då tog han järnspettet som då var helt, alltså dubbelt så tungt på axeln och promenerade iväg skogsvägen tillbruket. Inget för sillmjölkar.
Hans smedja var belägen invid de stora tallarna invid gränser till Jon Eisch och där inifrån har jag många minnen. Alla tängerna, det stora städet, pelarborren, hästskorna och allt spännande som hängde där.
Vi ungar brukade hjälpa morfar med blåsbälgen. Vi hoppande upp till stången, hängde som klasar i den och drog den på så sätt nedåt och höll liv i ässjan.
Erland hann väl också bruka smedjan till det han behövde. Vi bytta bland annat tänder till slåttermaskinsknivarna där inne.
Men smedjan förföll, sticktaket glesnade och rötan satte in. Det slutade med att Erland donerade hela smedjan till hembygdsgården i Gammelstan. Där står den, men jag kan väl knappast påstå att jag känner igen exteriören och har väl aldrig varit inne i den.
Karl-Joel Bergström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar