JÄRNHANTERINGEN I BYN

Min morfars far, Johan Johansson var förutom bonde även bysmed. Han ägnade nog mycken tid till att tillverka alla de sorts järn som behövdes i jord-och skogsbruket. Beslag till timmerkälkar, järnsko träplogar, spadar och även behövligt järn till byggnader. Han gjorde säkert mycket smidesarbeten till traktens övriga bönder. Sånt som en byasmed gör.

Han var en satt och stadig man, härdad av det tunga jobbet i smedjan. Som pojke kunde jag mäta mig med honom genom att försöka lyfta halvan av hans avbrutna gjutjärnsspett som fanns där i min barndom. Erland berättade att han även gjorde en del dagsverken på Rosfors bruk. Då tog han järnspettet som då var helt, alltså dubbelt så tungt på axeln och promenerade iväg skogsvägen tillbruket. Inget för sillmjölkar.

Hans smedja var belägen invid de stora tallarna invid gränser till Jon Eisch och där inifrån har jag många minnen. Alla tängerna, det stora städet, pelarborren, hästskorna och allt spännande som hängde där.

Vi ungar brukade hjälpa morfar med blåsbälgen. Vi hoppande upp till stången, hängde som klasar i den och drog den på så sätt nedåt och höll liv i ässjan.

Erland hann väl också bruka smedjan till det han behövde. Vi bytta bland annat tänder till slåttermaskinsknivarna där inne.

Men smedjan förföll, sticktaket glesnade och rötan satte in. Det slutade med att Erland donerade hela smedjan till hembygdsgården i Gammelstan. Där står den, men jag kan väl knappast påstå att jag känner igen exteriören och har väl aldrig varit inne i den.

Karl-Joel Bergström

En kväll om Långträsk förr och nu!

Gustav Bergström och Torgny Hardselius

En söndagskväll i februari samlades ett drygt trettiotal bybor och andra intresserade i Långträsk byahus för att avhandla ämnet, Långträsk förr och nu. Uppskattad moderator för kvällen var Gustav Bergström från Hälleström, som bl.a. skriver om arkitektur och byggnadsvård på Instagram under pseudonymen rävjägarn. Det blev en mycket intressant och rolig byaträff där några av ämnena som avhandlades var:

• Pommes frites-fabriken
• Långträsk skola, belägen i dagens byahus (tre tidigare elever fanns med bland kvällens åhörare)
• När telefonen kom till byn
• Affärerna som funnits
• Emil Holmgren med träbenet!

Förutom det fick vi så klart höra en hel del roliga episoder och dråpliga händelser som inträffat genom åren. Till kvällens ämnen bidrog i huvudsak Torgny Hardselius, Erik Jonsson och Birgitta Öberg. Men många andra röster hördes också som kunde fylla på med fakta och anekdoter. 

Det här var en kväll som gav mersmak! Förhoppningsvis kan vi ordna fler träffar likt denna med olika teman om byn Långträsk!
Tack till syjuntan som ordnade träffen och som gjort fantastiskt fika!

Många intresserade av Långträsk förr och nu!

Birgitta Öberg berättar om skolan i Långträsk

BYNS FÖRSTA TRAKTOR

 På 1950-talet köpte Nils Jonsson och Erland Hardselius denna traktor tillsammans. En John Deere 1936. Den hade då järnhjul som senare byttes ut mot modernare gummihjul. Efter några år övertogs den helt av Nils Jonsson som bytte i den mot en modernare traktor. Daniel Jonsson såg till att den kom tillbaka till Långträsk och där har den sedan stått i många år i hans lada. Nu är den igång igen och allt fungerar.

NÄR KUNGEN KOM TILL BYN

Jag minns när jag som liten parvel stod vid vägskälet och väntade på att kungen   Gustav VI skulle åka förbi på sin Eriksgata. Vägskälet var smyckat med lite blommor och svenska flaggan vajade på resta "hässjetrodor" på var sin sida om vägen. Han kom över banken och se, han åkte inte bara förbi som planerat var utan kortegen stannade och kungen och drottningen steg ur den stora svarta bilen. 

"Här är det så vackert så vi måste stanna till ett slag" eller något liknade yttrade han .  Amandus Jonsson som troligen var ålderman och arrangerat välkomstkommittén språkade länge med kungen och berättade byns historia.  Jag hade nästan klämt mig in mellan dem och sög i mig allt dom sade.

Jag har väl aldrig fått komma till kungen men kungen har kommit till mig och det är väl inte så lite.

Men vänta nu.  V-Gurra - Gustav V dog 1950 och då var jag 14-15 år gammal och detta bör ha varit betydligt tidigare så kanske det bara var kronprinsparet Gustav Adolf och Louise som kom på besök den där vackra sommardagen.

Jaja- det var kanske inte så lite det heller.

Det kom ett brev om förr i tiden.

                                    

                                         Johanna och Ludvig Eriksson på Jon Eisch  

Det kom ett brev från Ingemar Nygren, Ursviken där  han berättade om sin mormor Johannas levnadsöde som hustru till Johan Ludvig Eriksson (son till Erik Jonsson på Jon Eisch) och mor till nio barn. Det är en historia om fattigdom, nöd och barnadöd förr i tiden. Det är också en historia om hur kvinnorna glömdes bort när det kom till boskifte och arvsrätt.

                                                    ---------------------------------
                                                 

När min morfar, Johan Ludvig Eriksson, dog 1915 fick min mormor Johanna med kvarlevande  barnen Vilma, Elof, Albin, Dagmar, Gustav Adolf, Olga och Sigrid flytta från mangårdsbyggnaden som inhyses till sommarstugan där dom bodde till 1918 när hemmanet såldes till en brorson och Erik Jonsson skulle bebo sommarstugan.

Flytten gick till en högst bristfällig bostad i Lakafors. Det blev en prövningens tid med dagsverken och tvätt åt andra för att försörja barnaskaran. En flyttkarusell till lediga bostäder vidtog ändå fram till dess barnen var utflugna. Hennes bostad i Håkansön på äldre dar var så dragig att hon vintertid tvingades bo växelvis hos de vuxna barnen Albin i Morön, Olga i Svensbyn och Sigrid i Ursviken. Åttio år gammal fick hon sin första moderna bostad när hon flyttade in på pensionärshemmet i Norrfjärden. Den sista tiden tillbringade Johanna på ålderdomshemmet i Porsnäs. Hon dog den 12 Juli 1957.

Att livet inte varit lätt för henne gav hon ofta uttryck för genom att säga:
"Jag har fått lämna hus och hem utan någonting och fått följa make och fem barn till graven."

Att se hur döden tog barnen som små och som unga var förstås svårt att utstå.
Svårast var kanske att aldrig få veta vad som hänt  sonen Gustav Adolf som emigrerat till Kanada.
Breven hem slutade bara att komma.

Som jag hört det berättas.
Ingemar Nygren, Ursviken. Dotterson till Johanna.
Bifogar klipp ur Piteå.-Tidningen.

                                  Födelsedagsreportage ur PT när Johanna fyllde 75 år



Johanna med de överlevande barnen
Albin, Olga, Sigrid och Gustav Adolf

Gustav Adolf som blev borta i Kanada

Det börjar arta sig

Bloggen börjar få sin slutgiltiga form. Naturligtvis finns det brister, felaktigheter och obekräftade uppgifter, men succesivt kommer dessa att rättas till.

Har du synpunkter på innehåll, nya faktauppgifter eller förslag på vad som bör finnas med är du välkommen med dessa.

Du kan använda kommentarfältet eller maila till  roddarn.kb@gmail.com

När du besöker bloggen är det kanske lämpligt att börja på APRIL
där du finner Långträsks historia och kan följa Anderssons/Johanssons- och Jonssonssläktena genom tiderna.
Nu finns byns gårdar här med kort beskrivning och bilder av de människor som levt och lever där.
Gårdarna byvägen "öttet" finner du under MARS.
Gårdarna byvägen "innet" finner du under MAJ.
Övriga "enstaka-gårdar" finner du under JUNI.
Foton från bygden finner du under MARS.

De mest besökta inläggen finner du under "Populära inlägg".

När jag byggt denna blogg om hembyn Långträsk har jag haft stor hjälp av Mikael Hardselius som har tagit fram kartor och dokument.  Ur Brage Lundströms bok " Sjulsmark och byarna runt omkring" har jag  hämtat en hel del fakta samt släktregister.

Foton: Egna foton, Kurt Bergström, Ingegerd Bergström, Andreas Åström, Gudrun Pohjanen, Ulf Molund, samt bilder ur Agnes Holmboms album.

  Piteå den 22/9 2012

  Karl-Joel Bergström
--------------------------------------------------------------------------------------------------

Skolplansch från " Far ror o Mor syr-tiden"

Odalmän ur tiden  (Oktober 2012)

Med en veckas mellanrum lämnade två av bygdens odalmän det jordiska. Två jordnära män. Erland Hardselius och Daniel Jonsson. De äldste i var sitt släkte i vår lilla by.

De hade fått förmånen att födas, växa upp och verka på sina gårdar fram till levnadsdagens slut.

Ja, de hade nästan vuxit ihop med sina jordar. Precis som i det gamla bondesamhället.

Den trygghet och stabilitet som ett sådant liv medför gör att man inte svänger efter senaste modet. I en tid då trenderna avlöser varandra är det bra för oss andra att ha sådana män som riktkarlar.

Minnena lever. Som granne med dem bägge under uppväxten har jag fått många bilder att spela upp i mitt huvud.

Erland har gett mig minnena från ungdomens stövarjakter tillsammans med honom. Jag har plitat ihop ett litet poem om detta:

JAKTMINNE

Höstmorgon

Frostnupna buskar och blad

Drevet buktar i gryningskall skog

Strängar av silver ur stövarstrupe

Morbrodern på pass invid med pipa i mun

Slöjor av Greve Hamilton 

kommer drivande över myren

Blandas med doften av skvattram och pors

Når mina vidgade näsborrar

Gudomligt

Daniel har jag sett plöja, harva, så och skörda på åkrarna invid vårt hem. Bäst beskrivs hans livsgärning och livshållning med den lilla vers jag såg i hans begravningsannons.

Bön med lyfta händer är ej nog

Lantman när du ber för jordens gröda

Bed med handen på din plog

Då välsignar bönens kraft din möda

Jag blev nyfiken på denna lilla vers och googlade den. Skriven 1914 av Viktor Rydberg.( han med Tomten ni vet ). Den heter Hesiodos Råd och är en fri översättning av Hesiodos skrifter.  Hesiodos var bonde och skald i Antikens Grekland ( 600-700 f.K. ) och skrev bl.a. "Verk och Dagar" - den tidens motsvarighet till Bondepraktikan. Den Gud som Hesiodos här tillbad torde vara Ceres - jordbrukets Gudinna i den grekiska mytologin.

KJB

  

Oppe Marka

Foto: Pelle Persson 1922. Arvidsjaurs fotoarkiv.

Med isade körvägar kunde man ta rediga lass. Här en karavan redo för avfärd.

Oppe Marka

Utöver körslor i den egna skogen sökte man extrainkomster och för detta for många bönder på vintrarna upp till de stora avverkningarna inåt landet. Man lastade hästar, kördon, foder och andra förnödenheter på lastbilar för avfärd på förvintern och kom inte hem förrän fram på våren när slädföret tog slut. Att fara oppe Marka och tjäna som häst och karl betydde mycket för dem som hade få andra inkomstmöjligheter.

De här bilderna tog jag i samband med SM i timmerkörning ute vid Grans Lantmanna för ett antal år sedan.

TJÄRDALAR

Det finns rester av tre tjärdalar i byn. En ned mot träsket på det som idag är Efraims, en på Bergströms och den tredje nere vid sjön på Engbersch. Det har även i ett tidigt skede funnits en på Janni Jonsch. Lars Anton Johansson, född 1860, boende på Lass med yrkesbeteckningen tunnbindare har nog bundit många tjärtunnor. Enligt Erland H. så brändes den sista dalen omkring 1925-30. Numera fungerar dalarna som kälkbackar för det uppväxande släktet.

Tjärdal i Kanis . Bild från 1910-talet.

SÅGHANTERING

Utöver sågen uppe vid sockengränsen och vid Janni Jonsch har det funnits ett ångdrivet sågverk på Jon Eischaskiftet strax invid Bergströms. Dess klinga hade nitade tänder på ömse sidor så sågspåren blev väldigt breda och mycket gick bort i spån. Sågen drevs ändå in på 1930-talet.

Kolmila. Arkivbild.

KOLMILOR

Erland H. berättar att det funnits rester efter kolmilor på Jankesskiftet strax innanför Bögge. Den sista milan tändes nog före hans tid. På Fällträskskogen finns också rester efter kolbottnar. Troligen har även Långträskbönderna haft milor där.