Här bodde Emil Holmgren. Stället förvärvade han efter Erik Anton Nymans hustru Emma Kristina när han gifte sig med deras fosterdotter Gärda Viklund. Den lilla sommarstugan är allt som finns kvar idag. Huvudbyggnaden revs när vägen breddades någon gång på 1970-talet. Jag har förgäves försökt få tag i en bild av Emil och hans Gerda. Vi som upplevt Emil har väl alla vår egen inre bild av denna färgstarka person. Min fäste jag på papper för ett antal år sedan.
Här kommer den om nu någon vill läsa.
Emil
Under Allhelgonahelgen då jag gick på kyrkogården och såg till mina föräldrars gravar, kom jag att tänka på Emil Holmgren, en av de personer som levt i min hemby under mina uppväxtår. En udda man, framsprungen ur bondesamhällets nedersta skikt, fattigast bland fattiga och som sådan sedd lite över axeln av bygdens folk. Av någon anledning vill vi alla ha någon som står lägre och har det sämre ställt för att på så sätt stärka vår egen självbild. Emil var kanske även lite svag i anden och tjänade därför detta syfte väl. Någon att se ned på. Någon att kunna le lite överseende åt.
Men ändå. När jag tänker på de människor som levt i bygden är han den som framträder starkast. Hans färg, hans udda uppenbarelse, ja allt det avvikande som formar ett byorginal. Han hade aldrig läst något annat än Piteå-Tidningen och Kuriren, men hans omedvetet humoristiska och ibland lite syrliga kommentarer stod inte Kolingens efter och skulle få dagens ståuppare att förblekna.
Emil levde i min hemby Långträsk belägen mellan Ersnäs och Sjulsmark. Närmare bestämt i det allra sist belägna stugan i Norrfjärdens socken, innan man passerar över gränsen till Nederluleå. Emil, som jag minns honom som pojke, var en kort satt man i 60-årsåldern med väderbitet anlete, prytt med en mustasch av Stalinmodell, ett askblont hår och ett par pigga blå ögon. Blåblusen hade han löst över byxorna , men vid finare tillfällen fick den ett bälte av enklare modell kring livet. Ja, han såg faktiskt ut som en kosack som klivit rakt ut ur någon av de stora ryska berättarnas romaner. En svettig Vegamössa på trekvart krönte uppenbarelsen sommartid och lämpligt till kylan och första snön byttes den ut mot en lika svettdränkt, väl nött fårskinnsmössa.
Och så var det benet. Jag minns inte om det var det högra eller det vänstra, men under vadmalsbyxans slag, där foten skulle sitta, stack en trästolpe fram, skodd med en järnring längst ner. Det här var fascinerande för en ung pojke, och på omvägar fick jag veta att han som elvaåring kommit i kläm med sitt ben under en timmerstock i samband med skogsarbete. Benet kunde inte räddas med dåtidens läkarvård, utan det amputerades strax under knäleden. Fadern hade snickrat till den första träprotesen och sedan hade Emil själv tillverkat nya allt eftersom han hade växt.
På den tiden fanns det inget som benämndes handikappanpassade jobb, försörjningsstöd, eller annat som dagens olycksbarn kan stödja sig på, utan man var utlämnad till att själv kämpa för sin överlevnad. Fattig, enbent och med endast några terminer i skola, blev det under unga år drängjobb med dikesgrävning, slåtterarbete och skogsavverkning åt traktens bönder som blev födkroken.
När han i mogen ålder flyttade från Rosvik, där han var född i slutet av 1800-talet och gifte sig med Gerda i Långträsk, följde torpet med på köpet. Torpet- om man nu kunde kalla det så - bestod av en liten stuga om farstu, kök och liten kammare. En ladugård för två kor samt några hektar skog och åkermark hörde också till. Inne i stugans kök tronade en timrad fyrkantig bänk mitt på golvet, belyst med skomakarlampa och belamrad med allsköns material. Vid denna satt Emil ofta och pliggade, halvsulade och lagade skor åt bygdens folk.I kökets bortre hörn invid den öppna spisen som moderniserats med en inmurad järnspis satt Gerda så liten, oansenlig och grå att hon nästan smälte ihop med väggen.
Emil hade alltså två näringsfång. Det lilla jordbruket som i alla fall gav mjölk åt familjen och skomakeriet som inbringade några kronor i reda pengar då och då. Utöver detta hade han tagit på sig posthämtningen. Han cyklade den nära milen långa vägen till Sjulsmark med den avgående posten och hämtade den kommande. För detta mödosamma arbete uppbar han en ersättning om fem kronor per dag av Kungliga Postverket. I ur och skur, sommar som vinter, trampade han tappert med sitt friska ben. Kalla vinterdagar kom han cyklande med fårskinnsmössan djupt neddragen, frustande av ansträngning och med de buskiga ögonbrynen och mustaschen prydda av rimfrost och istappar i ytterkanterna. Han påminde då om en valross uppkommen ur havet. Riktigt kalla vinterdagar brukade vi ungar samlas för att se om det senaste rekordet om tapparnas längd var slaget.
Hans cykel hade, under pressen av det friska benet som nästan ensamt stod för trampandet, blivit skev och sned i vevpartiet och gav därför upp en klagosång var gång trampen passerade kedjeskyddet. Min morbror , som upplevt Emil som ung man och tydligen hade sinne för ljudeffekter, skämtade om att han en gång stått vid landsvägen och hört Emil komma uppför backen på friarfärd till sin Gerda. Han tyckte då att cykeln under pressen av Emils friska ben klagade - Iii twiiivel... Iii twiiivel... På hemresan när Emil vederkvickt och på bra humör hastade utför backen, sjöng den rappt - I twivel et... I twivel et... I twivel et...Vad Emil tvivlat på men fått bekräftat fick man själv lista ut.
Många andra historier om denna Emil valsade runt på bygden. Bäst är nog denna. Kanske lite stygg och utlämnande men jag hoppas att han förlåter mig i sin himmel. Han kanske själv drar på smilbandet lite grand. Under en kaffepaus i dikesgrävandet kom samtalet in på kvinnor och någon i arbetslaget ansatte honom och frågade: - Nåå Emil, ha dö haft nån ann qwinn än a Gerda? Han hade då skruvat på sig, våndats en kort stund, insett att hans manlighet var ifrågasatt och förstått att ett svar var av nöden. Här krävdes det att han kunde bevisa att han, trots sitt träben, haft framgång hos det täcka könet. Efter att ha harklat sig och makat snusbussen tillrätta kom det. - Jaa, se... en Effe, brorn men hadd en fjäll... Men så slute han vä na... å då börd i vä na... men så dödde na.. å då gatt i sluut.
Kosthållet drygade Emil ut om somrarna med de otaliga abborrar han drog upp ur Långträskets vatten. Han satt ofta i sin lilla eka ute vid krafledningskistorna och metade från tidig morgon till sena kvällen. Två, ibland tre, spön hade han igång samtidigt. Någon mat hade han inte med sig, utan när hungern blev för svår tog han helt sonika en rå abborre och slet sönder den med tänderna. På fråga om hur råa abborrar smakade kom det: - Jaa se, .. åbbarn jär en herreje goo fesk.. It man en koke jer´n good... It man en stejke jer´n good.. Men se it man en som en jär - och här förvreds ansiktet i grimas - ja se då... då jer´n som en jäär.
Glad och förnöjd som han var, såg han alltid det positiva i alla situationer. När han en gång kom iland med sin eka efter fisket, blöt som en dränkt katt i ihållande regn, stötte han ihop med en av byns bönder. Samtalet kom in på vädret och bonden konstaterade att detta var den blötaste sommaren i mannaminne och att det inte kunde vara bra för varken kornet, potatisen eller för något annat överhuvud taget. Emil tittade då på skihagen som gick ned i vattnet där hans eka låg. - Ja, hä jär då i alla fall et nan skåda opa skjihågan, konstaterade han, slängde abborrknippet över axeln och gick hemåt i ösregnet.
När sonen Sven blev sjuk for Emil till doktorn med honom. - Herregud, sa doktorn, pojken är ju undernärd! - Nä se hä kan han et våra, menade Emil. - Vä håva ju give han separärebruta vor mörna, så hä jär han et.
Mjölken hade han levererat till mejeriet och tagit hem separerad sådan i stället. Ett mått på den fattigdom som rådde i hemmet.
Han var en välsedd gäst i bygdens stugor. Hela hans uppenbarelse och hans friska kommentarer var ett välkommet avbrott i vardagen. Som seden var på den tiden, släntrade man bara in, helt oförhappandes, satte sig på kökssoffan och började småprata. Kaffet kom fram och man bjöds till bords. Kanske var det så att Emil på detta sätt kunde dryga ut sin kafferanson. När han var i antågande fick dock kvinnorna brått att lägga ut sina trasmattor så att han kunde ta sig till kökssoffan och sedan till bordet utan att skada den sedvanliga linoleummattan med sitt järnskodda träben. Hann de inte med detta kunde man se deras ansikten förvridas när Emil vid varje steg roterade på sitt träben. Samma grimas som man ser hos män när det skorrar i växellådan på deras käraste leksak - bilen.
Vid 75 års ålder råkade Emil ut för en trafikolycka och bröt sitt friska ben. Han hade fått svårt att minnas på vilken sida han skulle cykla när det kom en bil. Var han på den högra skulle han över på den vänstra. och var han på den vänstra skulle han promt över på den högra. Detta kände traktens bilister till och körde därför varsamt, men otaliga var de svarta bromsspår som främmande bilister lämnat efter sig. En dag var också olyckan ett faktum. Väl framme på lasarettet väckte den förhistoriska protesen stor förvåning och sensation. Där fick han inte bara sitt brutna ben lagat utan även trästolpen ersatt med en modern protes. Det var för övrigt första gången han var hos doktorn sedan benet amputerades i barndomen.
När han kom hem blev det en ny kafferunda på bygden, där han kunde berätta om vistelsen på lasarettet. Den fina sängen. Duschen - en sådan hade han aldrig prövat förrut. Och de väna sköterskorna. Om dem kommenterade han: - Ja se, döm hadd så wita o fina armom ... döm voor rent multert.
Nu är Emil och Gerda borta för länge sedan. Och så även deras stuga. Den har fått lämna plats för den breddade landsvägen. När jag nu går på kyrkogården och söker deras gravar finner jag dem inte.. Fick de samma undanskymda plats efter döden som blivit dem tilldelad i livet? Troligtvis. För så är nu ordningen en gång för alla. De som levt sina liv på skuggsidan får även sin sista viloplats där.
Emils livsgärning må förefalla liten och oanseenlig. Men detta, att trots dåliga odds klara sin och sin familjs försörjning, är värt all heder.
Emil, du lever i minnet! Tack för den färg du skänkte bygden under din levnad.
Karl-Joel Bergström
Joo, det dök upp ett foto på Emil. Här sitter han finklädd i sitt kök på sin 90-årsdag.
Gudrun Pohjanen har fixat fram fotot.
Han fick det bra på gamla dar. När vägverket löste in hans stuga fick han flytta in i Axel Backmans hus på andra sidan vägen.
Deras gravplatser skall finnas till vänster om vägen till minneslunden.
Från Crister Öbergs blogg forskarbloggen.blogspot.com har jag lånat denna bild där
Emil H. och Johan Öberg tillverkar kängskor i skomararverkstaden på Öbergsgården
i Hälleström. Bilden tagen på 40-talet.
Emils hustru Gerda, f. Viklund, fosterdotter hos Nymans.
Familjen Holmgren från Rosvik med Emil i mitten på översta raden,
Erik Anton Nyman Bergman, som tillsammans med sin hustru Emma Kristina och fosterdottern Gerda, levde som inhysingar på Holmgrens.
Nyman friköpte stället ur Janni Janscha-hemmanet år 1887.
