Långträskbloggen: Kvinnans roll i bondesamhället

Ut ur "fuse". Lånad arkivbild

Förrutom att sköta hemmet var mjölkningen och kreatursskötseln oftast kvinnornas uppgift. När bonden jobbade ute på åkrarna eller torparen var på dagsverke eller rent av hade åkt med arbetarbussen till sitt jobb i stan, fick de hemmavarande kvinnorna sköta kreaturen. På handmjölkningens tid behövdes flinka fingrar för att hinna mjölka en hel besättning. Det gick väl an att klara detta jobb där det fanns tre till tio kor, men på storgodsen med hundratalet kor och där statarhustrurna hade mjölkningsplikt, härjade ofta "vita döden" - en handikappande sjukdom som kan jämföras med den som drabbar hantverkare med vibrerande verktyg.

Mjölkning ute i det fria vid "kilvinda"

Liksom bondefamiljerna på vårarna flyttade ut till sina sommarstugor så flyttades besättningarna från vinterladugårdarna ut till "sommarfusena". Det gav en möjlighet att sommarstäda både hus och ladugård. Dessa sommarladugårdar var ofta belägna vid den allmänningsägda kreatursväg som ledde ut till betet på utskiftena. Var morgon efter mjölkningen vallades korna efter denna väg dit ut och på aftonen hem igen. Detta var oftast barnens uppgift.

Idag finns knappast något kvar av allmänningsvägen. Skogen har tagit över. Av "sommarfusena" finns bara Janni Janscha- och Engberschfusena kvar. Resten har rivits eller fallit offer för tidens tand.

...Tillbaka i min hemby söker jag mig till de platser där mina fötter trampat i tidiga barnaår. Här är det inte händelser som stiger fram för mitt inre öga, utan stämningar, känslor och dofter förknippade med vardagsnära upplevelser under min uppväxt.
Som nu när jag vandrar den gamla allmänningsvägen fram. Den körväg som slingrar sig genom allas ägor, förbi alla sommarladugårdar och bort mot skogen och utskiftena där korna förrut gick på bete.
Här förnimmer jag plötsligt myggen som envist attackerar de bara benen, då jag och min bror efter mjölkningen vallar korna ut till betet och värmen från favoritkossa Mira, då vi i kvällningen, på vägen hem med armarna uppe på manken, tätt tryckta intill den stora varma kokroppen, söker skydd mot kvällskylan som smyger sig på. Sakta med tålmodigt vaggande steg vandrar vi hemåt till ackompanjemang av den entoniga koskällan...

BRÖDBAK I BAGARSTUGAN

Två gånger per år satte man igång med storbak av tunnbröd - eller riskor som vi säger. Ugnen tändes redan kvällen innan för att hinna bli varm och degen stöptes också i god tid och fick jäsa. Dessa två brödbak per år skulle hålla lanthushållet med bröd till den "brutnede" eller "smolanede" som var en obligatorisk ingrediens till frukosten på landet.

Att kunna baka riskor var inte alla förunnat. Det gällde att kavla degen tunn men ändå se till att den höll ihop och få den in i ugnen med rätta snitsen, så att brödet blev runt och plant och inte påminde om en inkastad trasa.